Det känns som processen går baklänges nu, än vad den gjorde när man först anlände i hela den här relations- och attraktionsvärlden. Flickvänner och pojkvänner, hångel och sex och kärlek och så vidare. Tvärt om, baklänges, upside down.
För såhära. För länge sedan, i min ungdom, eller ja, den ännu tidigare ungdomen, nästan barndomen, gick det till såhär. I kronologisk ordning: Flicka träffar pojke. De blir kompisar. De blir kära. De blir ihop. De säger Jag älskar dig. De hånglar. De har sex. De gör slut.
Och nu, helt omvänt: Flicka träffar pojke. De ligger med varandra. De byter nummer. De går på en dejt, en till och en till. De blir ihop. De lär känna varandra. De blir kära. De säger Jag älskar dig. De gör slut. De blir “kompisar”.
Så ser det iallafall ut i min värld, oftast. Man börjar vid sexet. Det är konstigt att sex liksom var slutstationen i kärlekskedjan förut, nu är det där man kliver på. Kanske är det synd att det är så, kanske är det bra att man får bedöma hur man funkar ihop rent fysiskt innan man tar relationen vidare. Personligen tycker jag att det känns ganska viktigt huruvida man fungerar ihop på ett sexuellt plan. Jag kan inte tänka mig ett förhållande där man inte har bra sex eller där man uppfattar den andre som dålig på att kyssas. Å andra sidan är jag ganska fixerad vid sånt där, och det är ju en vacker spänning där innan man har sex första gången, med någon man är kär i. Det är inte riktigt samma sak om man tumlade runt i kåtfylla redan första gången man sågs. Jag vet inte .. Vad tycker ni? Klassisk romantik vs. sexfixerad rationalism?
No comments:
Post a Comment